mformusic

...dyker en platta fullmatad med Kent-covers upp! Man känner igen texterna och tonerna. Men de framförs på ett helt nytt sätt med en helt ny röst. Pianot är påtagligt. En stor portion jazz också. Carolina Wallin Perez är kvinnan bakom Pärlor och Svin, som albumet döpts till.

Först känns det ruskigt märkligt. Kent-låtar som inte låter som Kent? Generellt sätt måste jag erkänna att det brukar skapa en viss dos skepsis så fort jag hör ordet cover, men i det här fallet måste jag kapitulera, till viss del iallafall. Hennes röst känns som klippt och skuren för den typ av musik hon förmedlar.

Pärlor känns riktigt passande i den pop/jazz-tappning Carolina gör den i. Sen blir även 747 riktigt, riktigt bra. Bästa spåret på plattan! Sen kan jag väl tycka att vissa låtar, framförallt texterna, inte passar med hennes stil, men helhetsintrycket blir ändå positivt! Lyssna på:

Om Kents förra skiva Tillbaka till samtiden innehöll en mörkare, mer elektroniskt ljudbild, är Röd ännu ett steg i den riktningen. Synthpop a la Depeche Mode finns det vibbar av både här och där. Det känns bitvis lite industriellt malande, men det blandas upp med klockrent precisa toner som gör att slutresultatet blir riktigt intressant. I Hjärta känns det storslagna väldigt påtagligt. Stråkar, gitarrer och en Jocke Berg i falcett blir faktiskt riktigt magnifikt, utan att bli för pompöst eller konstlat. Sen är det bara att åter igen höja på hatten för Herr Bergs fenomenala texter. I Röd kan man känna en viss ilska över Sverige och svenskar, men också en tro. En tro på något gott.

”i mitt land så får man inte vara förmer. Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer. Det finns inga ord för det på det här jävla språket” - Från Det finns inga ord

Min rank av låtarna:

5:
Töntarna - En av Kents vassaste singlar någonsin. Låten går i bräschen för det nya soundet, men som ändå är så typiskt Kent.
Krossa allt - En komplett låt. Klassiskt kentstuk med underbara gitarrslingor och synthsound.
Det finns inga ord - Helt underbar låt, jag tycker mer och mer om den för varje gång jag lyssnar.

4:
Taxmannen - Riktigt skön refräng, samt ett väldigt synthigt sound som helt klart funkar!
Hjärta - Storslagen låt. Man väntar lite på att den ska accelerera, men efter ett par lyssningar känns det inte nödvändigt. Häftigt!
Idioter - Radiovänlig och lite mer av det gamla Kent än de övriga spåren. Sätter sig fort och kommer nog höras en del på radion framöver.

3:
Ensamheten - En låt med många olika karaktärer. Efter en stillsam öppning levereras techno-vibes i stor skala, och detta toppas sedan med dansbeats och en härlig kentrefräng.
Vals för satan (din vän pessimisten) - En låt som börjar lite småsegt och trevande, men som under den andra halvan av de knappa 7 minuterna utvecklas till en kaskad av dansbeats.
Sjukhus - Lite småseg. Gillar dock slutet!
Svarta linjer - Tycker jag av någon anledning inte håller riktigt samma klass som det övriga materialet.

2:
18:29-4 - Psalm med Berg-text. Kul experiment men jag tycker inte det är något särskilt att hurra över, om jag ska vara ärlig.

Måste bara tipsa om Stockholmsbaserade Miike Snow, som släppte sitt debutalbum i våras. Första singeln Animal, som jag nämnt tidigare i min blogg, släpptes redan i februari i år och var en stor succé. När sedan albumet släpptes gavs hyllningar både från höger och vänster. Själva verkar de dock helt förvånade över den uppståndelse de orsakat.

"I don't think our project was that thought out when we started. We just wanted to make music together. Three people just messing about. I don't think we anticipated the level of attention that it's getting right now. We didn't even think about touring when we started the album." - Andrew Wyatt (singer/songwriter)

Många av låtarna sätter sig direkt, men med lite vidare lyssning uppskattar man alla låtar på albumet.

Animal, Black & Blue, Sans Soleil, A Horse Is Not A Home och Cult Logic håller jag högst! Men Burial och Song For No One håller också hög klass!

Ta en lyssning och bedöm själva, om ni inte redan gjort det.

Ett stycke nytt album från franska Phoenix någon? Nu har de i vilket fall som helst släpp nytt, Wolfgang Amadeus Phoenix*. Och visst fastnar man, direkt från första ton faktiskt. Förstaspåret Lisztomania är en kommande hit, lättsam och skönt som attans. Hela albumet känns lättare än vad Phoenix tidigare levererat. Jag själv har lider sen tidigare album av att låtarna som ska backa upp storhitten låter slätstrukna och trista. I detta album får jag inte riktigt samma känsla, det är en skön mix istället, precis som ett album ska vara. Sen kan man ju alltid diskutera Love Like A Sunset Part 1/2's vara eller icke vara. De franska popparna tar i mitt tycke varken ett jättekliv framåt eller bakåt i och med WAP*, man sätter istället ner foten och visar att man fortfarande kan åstadkomma bra pop, utan krussiduller.

Phoenix - Lisztomania

Rate: 3/5

Nu har jag äntligen lyssnat igenom Anna Järvinens nya platta då den dykt upp på Spotify! Den efterlängtade uppföljaren till debutalbumet Jag har en feeling som släpptes år 2007. Nya plattan Man var bland molnen innehåller en hel del som jag gillar. Hon har bevarat enkelheten i låtarna och sin underbara röst, dessutom känns melodierna ännu mer genomarbetade nu. Som Leonardo Da Vinci sa: "Simplicity is the ultimate sophistication". Ju mer jag lyssnar på låtarna desto mer imponerad blir jag. "Äppelöga", "Du är ett hån", "Sosial Kompetens", "Är det det här det hela handlar om" och "Låt det dö". Fruktansvärt bra helt enkelt! En av de bästa album som släppts i år, jag kan till och med säga att det inte är långt ifrån storheter som Anna Ternheim och hennes förra album "Leaving on a Mayday". Järvinen tar i och med Man var bland molnen ett stort kliv fram mot det stora strålkastarljuset. 

Rating: 4,5/5

Den tidigare sångaren i The Motorhomes, Mattias Edlund, släppte i och med releasen av I Am John sitt första album som soloartist. Singeln "Love is my drug" blev snabbt en riktig hit, men plattan innehåller även andra spännande spår. Ett exempel är "Run", där även Joakim Berg är delaktig. I Am John är mycket mer kommersiell och marknadsmässig än vad Motorhomes någonsin var, vilket visar sig i de framgångar Mattias Edlund snabbt med de radiovänliga hittarna. Men plattan innehåller även mer nedtonade ballader och visar upp en annan sida av artisten. Dock tycker jag inte blandningen blir konstig på nått sätt. "Skin & Bones" är en riktigt bra låt som tillsammans med de andra balladerna skapar en bra balans i mixen som levereras i I Am John. Gott & Blandat helt enkelt. John ME aka Mattias Edlund är i sommar bland annat aktuell för Hultsfredfestivalen samt Putte i Parken. För den som inte kan vänta spelar han redan 1 maj på Vasagatan 43 i Göteborg.


Rating: 3/5

Uppföljarplattan till Pokerkväll i Vårbygård (2007) är här, Spring Ricco heter den. Efter att ha lyssnat igenom den ett antal gånger kan jag bara konstatera; Det är helt okej, helt okej. Denna platta känns dessutom mycket jämnare än de tidigare albumen.

The Clash-feelingen känns igen i "Spring Ricco", dessutom finns Håkan Hellström-touchen kvar i de flesta låtarna. Musikaliska lån är väl okej, men visst hade det slagit högre utan dem. Dock börjar det bli lite småjobbigt med dessa låtövergångar som övergår till samtal med någon knarkare alternativt nationalsångens toner. We get it boys, now play music! "Bilen Brinner" är en låt som direkt kan hänföras till den österrikiske politikern Jörg Haider, som omkom i en bilolycka 2008 efter att ha kört med 1.8 promille i blodet.

Det är svårt att peka ut enstaka låtar som höjer sig över de andra i detta album. "Spring Ricco", "Mitt allt" och "Vårt Hem, Vår Borg" är endå dem som sätter sig bäst just nu.

Surfade in på deras sida och läste igenom låttexterna. Sannerligen är Love Antell(sångare och låtskrivare) en ordkonstnär av högre rang. Texterna levereras på ett spontant sätt och visar på den skoningslösa verkligheten som finns i vårat samhälle idag.


Detta blandas med en viss komik över allt elände.


Sammanfattningsvis tycker jag Florence Valentin levererar ett stabilt album. Samtidigt är det en blandning av fruktansvärd vardagsverklighet, humor och även lite kärlek, bland annat genom låten "Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig". Som sagt....helt okej!

-Florence Valentins hemsida
-Hela albumet på Spotify